I skymningen dansar Risako, klädd i en lång morgonrock, stilla. En melankoli över dagens slut svävar i luften, och en plötslig längtan efter att försiktigt krypa intill någon växer fram. I tystnaden när mörkret sänker sig inbjuder hon dig mjukt: ”Det börjar bli mörkt, ska vi gå hem?”

Risako drar ner dragkedjan vid bröstet och låter en glimt av sin svarta behå skymta fram. Hon kliver uppför trappan och tittar ner på dig. Hon lutar höfterna med minikjolens fåll precis som den är och skjuter fram sina oskyldiga kurvor mot dig. Du håller andan vid den knivskarpa gränsen mellan att se och inte se.

Risako bär en linne och stilettklackar, sitter på stolskanten och vrider sig förföriskt. Hennes underkropp är klädd i en högskuren T-back, som generöst visar upp både fram och bak. När man kikar in i sängen genom baldakinen plågar den söta kurvan från hennes fylliga bakdel ner till låren en med sin lockelse.

Risako, klädd i en vit bikini och hotpants, pratar med dig i trädgården med en sorglös oskuldsfullhet. När hon spänner sina fylliga bröst framträder samtidigt de fina linjerna i hennes revben. Du älskar konturerna som framträder på hennes genomskinliga hud. Dina ögon fängslas av gränsen mellan den fylligheten och den finheten.

Mitt i havets brus viskar Risako något mot horisonten, men orden sveps bort av vinden. Snart börjar solen sjunka, och hennes vackra gestalt färgas av solnedgångens färger och strålar av glans. Kanske har hon bett den nedgående solen att vackert blotta dig.

Risako står på verandan i glansiga röda mikroshorts. Hon visar upp sina fylliga, väldefinierade kurvor från midjan till höfterna – en äkta Coca-Cola-flaskform. Man hör ljudet av cikador. ”Vi tar det lugnt idag”, säger hon på ett sött sätt.

Risako drar upp ridån med ett ”Hej, hej” och lockar dig in i tältet. Hon ställer sig på alla fyra i sin sömlösa dräkt. Hon pressar ihop armarna, och hennes fylliga, sensuella bröst väller fram. Hon är en liten frestare som skamlöst utnyttjar sina välsignade former.

På en bergsstig längs en bäck, bara ni två ensamma med Risako. På den öde vägen ekar endast insekternas kvittrande fylligt. Hon är mer avslappnad än vanligt, på något sätt obevakad, och lutar sig försiktigt närmare dig. Avståndet – nästan så att ni rör vid varandra, men inte riktigt – minskar sakta. Du blir förvånad när du inser att hon har en sådan sida.

Ett helset underklädesplagg framhäver hennes smidiga former. På sängen låter Risako den glansiga kurvan som sträcker sig från hennes fylliga bakdel ner till spetsarna på hennes stilettklackar glida över de silkeslena lakanen. Du betraktar hennes figur som om du beundrade ett konstverk.

Risako, klädd i minikjol och en magbar outfit, går nerför stentrappan och kommer fram till bäcken. Det finns ingen annan i närheten. ”Nå, är jag söt?”, säger hon med ett leende medan hon slänger av sig kjolen och doppar fötterna i den porlande bäcken. Känslan av det kalla vattnet sprider sig mjukt över hennes hud.

Strömmen porlar behagligt. Hon bär en baddräkt med excentrisk design som blottar undersidan av hennes bröst. Blicken kan inte slita sig från hennes runda, vita skinkor. Hon sjunker långsamt ner i floden. Höljd i ett vattenmantel överlämnar hon sin kropp åt strömmen och svajar mjukt.

Hon framträder bland cederträden. En tubklänning som blottar hennes bröst och framhäver hennes nyckelben är draperad på ett förföriskt sätt. Risako ligger utsträckt över en fallen trädstam och överlämnar sig åt det fläckiga solljuset som silas genom grenarna. Du befinner dig nu på gränsen mellan fantasi och verklighet.

Risako duschar i badrummet och blöter ner sin negligé. Duschen som hon riktar mot sin fylliga byst skapar en flod i hennes urringning, och den kraftiga vattenströmmen förstärker hennes lockelse. Hon vilar sin vita rumpa på badkarets kant och studsar den som en gummiboll. Dina sinnen studsar med.

”Tänk om Kurumi Miyajima fanns precis bredvid dig i din vardag?” Denna digitala fotobok, som föddes ur den enkla idén, tar dig närmare henne än någonsin tidigare. Ett varmt, tilltalande ögonblick som fångas i en konstbutik. Ett blygt leende i konstsalen. Ett stillsamt, obevakat ögonblick i köket. Hennes lekfulla förtjusning i en trädgård vid solnedgången. I dessa olika miljöer är det inte gravureidolen Kurumi Miyajima som kameran fångar, utan Kurumi Miyajima som om hon vore en del av din vardag. Hennes fängslande ögon och oemotståndliga leende är lika charmiga som alltid, men varje gång du bläddrar vidare avslöjas en ny sida av henne – från den naturliga, ofiltrerade stämningen i ett flyktigt ögonblick till oväntat mogna uttryck som får ditt hjärta att slå ett extra slag. Varje fotografi fångar en annan sida av hennes charm och drar dig naturligt djupare in i hennes värld. Som Kurumi själv säger: ”Jag tror att det här är den mest naturliga jag någonsin har varit under en fotografering.” Denna fotobok är fylld av Kurumi Miyajimas avslappnade, äkta utstrålning, precis som hon är. Varje gång du ser henne vill du se henne igen. Det här är en bok som fångar Kurumi precis som hon är idag, med all sin oemotståndliga utstrålning.

Tsumugi sitter försvarslöst i sitt rum, klädd i en för stor hoodie. Ni leker vilt på sängen, och plötsligt kommer ditt ansikte nära. Era blickar möts, och tiden står stilla. Det lilla avståndet mellan er känns som en stark klämning djupt inne i bröstet.

Tsumugi promenerar längs en på något sätt nostalgisk smal gränd i en stad med en fiskehamn. Hennes långa kjol svajar i vinden. Badade i solljuset kommer hennes I-cup-bröst till liv. En frisk bris som bär med sig doften av havet blåser förbi och får hennes hår att vaja mjukt. Den söta, kvardröjande doften svävar över och smeker mig försiktigt.